Men va sjutton!

Har varit sjuk i en vecka och trodde jag var på bättringsvägen. Så vaknade jag i natt av att jag nös.. och nös.. nös, nös och snöt mig tills jag kände lusten att börja gråta. Med det var det kört. Mår idag värre än vad jag gjort sedan 5 dagar tillbaka. Det är väl självaste sjutton!
Min fabolöse sambo har sällskapat mig i eländet sedan i måndags och mår värre även han, stackaren. Han verkar inte vara Stålmannen, trots ihärdiga försök att övertyga mig.

Min älskade tös däremot, hon kom instudsande i köket imorse med termometern i högsta hugg. Ögonen gnistrade och hon hade utan tvekan känt att kroppstemperaturen gått ner avsevärt! Men hon har fortfarande feber, den uppgår dock inte till 40.7 grader.

Ja, med det sagt kanske jag inte ens ska försöka mig på att planera in nåt i helgen.

Pengar.

Man har gått och fixat jobb, med fast inkomst. Det är nytt med månadslön och något jag såg fram emot. Som student går man och tänker att livet blir liite mindre stressigt utan CSN-lån. Vad händer sen? Tingsrätten händer. Slantarna sugs från kontot och helt plötsligt ligger man under mer press än med ett bidrag och lån på knappa 7000. Hur är det möjligt? Pratade med en kvinna på Familjerätten igår, som höll med mig om vansinnet. "Antalet umgängesresor ska grundas på de ekonomiska förutsättningarna." Ja, det låter ju logiskt, så logiskt att det nästan är dumt att säga högt. Ändå blir antalet resor som ska betalas av mitt visakort 18 denna månad.

18 resor.

Fortsättningen.

Imorgon kommer folk och river ut mattan med oönskade invånare.

Med en fot på vardera sida.

Tidigare tillhörde jag den springvickande skaran av förskollärare. Nu tillhör jag den andra sidan. Så jag vet hur sista-minuten-vikarier känner sig på ett nytt ställe. Numera vet jag även hur ordinarie personal upplever det i kristider.

Med det sagt har jag ryckts mellan förtvivlan, irritation och dåligt samvete idag. Dåligt samvete för att jag tänkt ordet inkompetent ungefär femtio gånger. Ibland är saker svåra, ibland är det bara sunt förnuft. Som att sopa upp mat från golvet.

Såg ni!

Jag la in min första bild!! Hurra!
Jag har en tendens att förstora saker jag inte riktigt kan direkt:)

Rörigt med metaller.

Bild från Anticimex, Fotograf Lennart Falk.


T - Mäh, vet du vad jag fick höra idag!! Min sambo ringde och berättade.. Jo, så här är det: förra veckan hittade jag två guldfiskar i hallen!!
C- I hallen??!
T - Guldfiskar? (Paus) Nä.. silverfiskar var det.

Det min sambo berättade att källan till dessa små otrevliga och högst äckliga varelser finns under den vidriga heltäckningsmattan i tösens rum (den som skulle varit borta innan vi flyttade in). Fortsättning följer...

Tecken på.. ?

På eftermiddagen sitter jag i köket tillsammans med min mor och dotter. Dotter ligger på golvet bredvid mig och leker högljutt. Mor sitter mitt emot mig medan jag har datorn framför mig. Följande händer i mitt huvud:
Datorn startar och min fina skrivbordsbild poppar upp.
Jag tänker att det är en fin bild... att jag skrivit ut bilder att sätta upp på tösens dagis... att jag glömt sätta upp dessa bilder på dagis: att jag GLÖMT HÄMTA tösen på dagis idag! Och att jag redan är hemma. Panik.

Min mor, som sitter och iakttar mig från andra sidan bordet, utbrister: Vad är det som har hänt?!
Svaret: Jag har glömt tösen på dagis.

Men jag skulle inte hämta, hon har ju inte varit där idag. Hjärtklappningen gav sig efter några sekunder.

En första

Idag har jag avslutat vänskapen med någon. Denne är borttagen från min Facebook-krets. Det känns bra.

Internet is in the house! yo.

Eller ska man skriva lägenhet? Den hyrda lägenheten? För att understryka att vi inte nått dit alla andra i vår omgivning befinner sig? Nu kom jag av mig..

Nåja Nät, jösseligen så skönt och avstressande. Det var lyx att betala räkningar hemifrån!