Det viktigaste

För mig är påsk snö, sol och vårflodar. Så när jag inte kunde åka upp till Norrland och uppleva detta fick jag ta ner Norrland hit. Idag anlände mor och far! Och det är ju faktiskt det viktigaste, att mysa med familjen när det är påsk.

Ryck mig i fjädern!

Jag är klar med skolvalet! Inte ens i mina vildaste drömmar trodde jag alla bitar skulle falla på plats (det har varit en lätt ångestframkallande börda). Tack käre fambo för fantastisk support!

Rekord

Ikväll har jag inte bara betalat räkningar, jag har även deklarerat! Det har aldrig förut hänt att jag gjort detta i god tid. Jag brukar sitta sista kvällen, helst de sista timmarna och svettas för att alla papper är borta. Jag känner mig stolt.

Jaha..

Vi glömde bort att ställa om klockan i natt. Och imorse. Så när vi trodde att vi var tidiga ut till födelsedagslunchen hos svärmor hade vi fel, och helt plötsligt blev vi en aning sena. Men NU är alla klockor omställda.

Min sambo har aldrig glömt att ställa om klockan och förklarar dagens miss med att man blir som man umgås. Hm, jag förstår inte vad han menar..

Hm...

Påskblomma?!
Jag vet inte hur jag lyckats, men min julstjärna blommar fortfarande och som aldrig förr! Det poppar upp knoppar till höger och vänster och den växer så det knakar. Det har aldrig någonsin hänt, blommorna brukar ju trilla av så fort den kommer innanför hemmets dörrar. Vad hände?

Påsken har flyttat in hos oss!

Idag har jag och tösen pyntat björkriset. Fantastiskt mysigt, det bara spritter i kroppen den här tiden på året:)


Min kära tupp har vaknat, men ekar det tomt i magen på stackarn..





De obligatoriska påskliljorna står i fönstren:) Det är klappat och klart, nu väntar vi bara.

Grönt och skönt

Jag tittade förbi Blomsterlandet igår. Skulle köpa gräsfrön och jord, gick hem med två nya fantastiska orkidéer. Jag kunde inte rå för det, dom var ju nedsatta till halva priset. Det är lycka det! Så är det ju lite påskkänsla över den gula Oncidium... mycket genomtänkt köp!

Fråga!

En orgel
Flera org...

Jag säger orglar.. Min sambo säger orglars (han är inspirerad av det amerikanska språket och deras ändelser, yrkesskadad?!) Mina kollegor säger att det inte finns någon som äger mer än en orgel och därför kan man inte böja det i plural..

Så hur säger man?

En tung dag

Jag är tappad på energi och överkörd av ett tåg.

Jag önskar mig en trollstav i 31 års present.

Tisdag

Käresta har lämnat oss. Han har åkt på IT-mässa i Örebro. Stackarn klev upp 04.45 denna morgon för att ge sig iväg. Att säga att jag var en aning sömndrucken när han pussade mig adjö i ottan är en underdrift. Jag minns att jag blev rädd för bokhyllan...

Så, när katten är borta dansar mössen på bordet.. Eller, riktigt så har ju inte dagen sett ut. Jag har haft turen (egoistiskt, jag vet!) att vabba då tösen varit krasslig. Det är något som både lillan och jag älskar. Vi har idag dansat till hennes favvolåtar (inkluderar Beyonce, Pernilla Wahlgren, Erik Saade och Al Fakir mm.), lekt att vi bott på hotell (eftersom sambon gör det och då måste vi rekonstruera verkligheten, samt att vi också gärna vill bo på hotell men inte kan, så vi gör det hemma!), och lekt med prinsessor och dockor. Man kan säga att dagen sett ut som i måndags:) Men imorgon är det verklighet igen och bussen från hemmet avgår så tidigt att jag kan slå vad om att tösabiten kommer somna på väg till dagis. Tidiga mornar är inte vår grej.

Jag har även hunnit med att beställa mina kuddfodral som jag spanat in samt få dystra nyheter:
tösens ansökan till förskoleklassen har inte kommit fram, och det är för tillfället knökfullt till hösten. Jag kan lämna in en ny ansökan, det är inga problem, men det finns visst inga platser.. för många barn bor i denna kommun och alla vill så klart in på den skolan. Men skam den som ger sig! Nu ska jag fylla i blanketter, skriva ut vädjande brev och adressera detta till Rektor.

Måste

Jag borde göra vuxengöra. Jag vill slöa framför datorn och titta på kuddfodral och plåtburkar (jag har hängt upp mig på plåtburkar..) Det kan jag inte för jag måste vara vuxen.

Nä, bäst att sätta igång innan fambon kommer hem så han kan hjälpa mig med viktiga bitar.

Fobiträning

Idag har vi varit på Skansen-Akvariet och tittat på spindelutställningen. Det fanns en läskig varelse som mätte 30 cm från "tåspets" till "tåspets". Den såg arg ut. Så var det Imse. Han satt i klapp-och-kram-hörnan tillsammans med Snoddas, den långe kungsboan på 1.80 m. Dom hade sällskap med en trevlig tjej, dock kan jag inte återge namnet, men det är ju inte så viktigt i sammanhanget..

I klapp-och-kram-hörnan ska man klappa. Ormen hade jag inga problem med. Så länge jag inte var i närheten av huvudet, det gör mig en anings nervös. Men så var det Imse.. Min modiga sambo stack ner handen direkt. Även jag bestämde mig för att känna, för det vore dumt att missa en chans att klappa en stor hårig spindel. Jag och tösen gjorde en deal, eftersom även hon var tveksam till om det verkligen är en god idé att sticka ner fingret till något som ser så obehagligt ut. Jag skulle känna först. Jag stod länge och tittade, kände paniken växa och svetten tränga på medan lillan hejade på och tyckte jag var feg (hon godtog inte att hon själv var en fegis; det var ju en stor spindel för guds skull!!) Efter en promenad för att samla mig stod jag lika panikslagen där igen, såg hur krabaten kröp fram och tillbaka. Det är konstigt hur illa man kan må i ett sånt läge. Det sista jag kände innan jag nuddade bakbenet var yrsel. Tjejen som satt där i hörnan var en söt och tålmodig människa. Hon visade gång på gång hur jag skulle göra, berättade att han inte kommer bita och det som kan hända är att han rör på sig (och det är ju inte farligt!).

Imse var mjuk och superläskig. Och nej, min spindelrädsla har inte blivit bättre (men bra mycket bättre än söta S:)

Och förresten blev jag blåst. Tösen kände aldrig på Imse.

Vår!

Vårsolen tinar fram glada känslor. Och hundbajs. Varför kan folk inte plocka upp efter sina fyrbenta vänner?!

20 dec

Det var mitt sista inlägg. Jag kämpar med detta, dock mest i tanken.

Detta blir mitt tredje försök, och inleder med en fundering som snurrat i tankarna ett par dagar. Hur kan det komma sig att jag kan tappa så hiskeligt många hårstrån och ändå ha hår kvar på hjässan? Jag vet att man ska tappa ett visst antal strån per dag, men mitt antal kan omöjligt stämma. Herregud, jag håller ju på att likna söta S i hennes bortfall. Skillnaden är att jag inte har lika mycket hår som väninnan och det gör mig oroad.