Usch!

I lördags skulle jag fixa frukost. Bananerna var perfekt prickiga! Lyfter upp klasen och ska just till att plocka en...

Det går inte riktigt beskriva äckelkänslorna. Jag vågade inte undersöka vad som fanns i den där knölen... risken att jag inte skulle kunna äta bananer framöver var för stor.

Men frågan hänger kvar.

Objuden

När man kommer in i min borg objuden och därtill hotfull, då är jag inte det minsta trevlig. Men det är min fambo. Han räddade livet på monstret.

Fobiträning

Idag har vi varit på Skansen-Akvariet och tittat på spindelutställningen. Det fanns en läskig varelse som mätte 30 cm från "tåspets" till "tåspets". Den såg arg ut. Så var det Imse. Han satt i klapp-och-kram-hörnan tillsammans med Snoddas, den långe kungsboan på 1.80 m. Dom hade sällskap med en trevlig tjej, dock kan jag inte återge namnet, men det är ju inte så viktigt i sammanhanget..

I klapp-och-kram-hörnan ska man klappa. Ormen hade jag inga problem med. Så länge jag inte var i närheten av huvudet, det gör mig en anings nervös. Men så var det Imse.. Min modiga sambo stack ner handen direkt. Även jag bestämde mig för att känna, för det vore dumt att missa en chans att klappa en stor hårig spindel. Jag och tösen gjorde en deal, eftersom även hon var tveksam till om det verkligen är en god idé att sticka ner fingret till något som ser så obehagligt ut. Jag skulle känna först. Jag stod länge och tittade, kände paniken växa och svetten tränga på medan lillan hejade på och tyckte jag var feg (hon godtog inte att hon själv var en fegis; det var ju en stor spindel för guds skull!!) Efter en promenad för att samla mig stod jag lika panikslagen där igen, såg hur krabaten kröp fram och tillbaka. Det är konstigt hur illa man kan må i ett sånt läge. Det sista jag kände innan jag nuddade bakbenet var yrsel. Tjejen som satt där i hörnan var en söt och tålmodig människa. Hon visade gång på gång hur jag skulle göra, berättade att han inte kommer bita och det som kan hända är att han rör på sig (och det är ju inte farligt!).

Imse var mjuk och superläskig. Och nej, min spindelrädsla har inte blivit bättre (men bra mycket bättre än söta S:)

Och förresten blev jag blåst. Tösen kände aldrig på Imse.