Jo, så onsdag morgon ringde jag jobbet och meddelade att jag mest troligast hade magsjuka. Denna hemska hemska åkomma. Det visade sig sedan vara något sorts sjukt startskott. Via ett samtal med mardrömsberättelser, berättades att halva förskolan låg sjuk. Även om jag själv vred mig i plågor kunde jag ändå känna en svag, yttepytte tacksamhet över att inte befinna mig på jobbet..
Det har varit bedrövliga dagar. När jag har en vanlig förkylning är det fruktansvärt synd om mig, så ni kan tänka hur eländig jag har varit när självaste maginfluensan kom på besök. Jag behöver extra mycket kärlek och omtanke under dessa krisperioder i mitt liv. Och ja, de råkar vara ganska många under vinterhalvåret så det kan vara lite påfrestande för omgivningen.. Detta för oss då till min käre sambo. En kul kille det där. En kväll hade jag krypit upp i sängen för att jämra mig tills sömns och sambon kommer in för något oklart ärende. På vägen ut stänger han dörren varpå jag hojtar att han ska lämna den öppen för jag känner mig så ensam annars. Svaret kom som en pil i min sjuka kropp: När man har magsjuka ÄR man ensam.
Men han lämnade dörren öppen i alla fall.
Men ohh så rätt den karln ändå har!
SvaraRadera