Jaha?!

Igår var jag tillbaka på jobbet. Idag är lillan tillbaka i skolan. Och karln ligger hemma i magsjuka. När tar eländet slut?

Sömnlöst

Nu har jag kollat upp inkubationstid och konstaterar att jag sover med ett öga öppet i natt. Varför då kan man undra? Lillan tackade nej till glass och klagar på ont i magen.
Fy fabian.

När man har magsjuka ÄR man ensam.

Jo, så onsdag morgon ringde jag jobbet och meddelade att jag mest troligast hade magsjuka. Denna hemska hemska åkomma. Det visade sig sedan vara något sorts sjukt startskott. Via ett samtal med mardrömsberättelser, berättades att halva förskolan låg sjuk. Även om jag själv vred mig i plågor kunde jag ändå känna en svag, yttepytte tacksamhet över att inte befinna mig på jobbet..

Det har varit bedrövliga dagar. När jag har en vanlig förkylning är det fruktansvärt synd om mig, så ni kan tänka hur eländig jag har varit när självaste maginfluensan kom på besök. Jag behöver extra mycket kärlek och omtanke under dessa krisperioder i mitt liv. Och ja, de råkar vara ganska många under vinterhalvåret så det kan vara lite påfrestande för omgivningen.. Detta för oss då till min käre sambo. En kul kille det där. En kväll hade jag krypit upp i sängen för att jämra mig tills sömns och sambon kommer in för något oklart ärende. På vägen ut stänger han dörren varpå jag hojtar att han ska lämna den öppen för jag känner mig så ensam annars. Svaret kom som en pil i min sjuka kropp: När man har magsjuka ÄR man ensam.
Men han lämnade dörren öppen i alla fall.

7 september

Denna dag går till historien. Detta är dagen då både mor och dotter får sina första getingstick.

Kl. 8.08 - Fambon ringer. Lillan har fått sitt första getingstick. Besten hade krupit upp i tröjärmen och stack henne i långfingret.

Kl. 16.15 - På jobbet. Jag får ett stick på handen- en geting i tröjärmen.

En dålig dag för vår del. Jag ber om ursäkt till närvarande barn och vuxna men till mitt försvar hanterar jag inte såna här situationer särskilt bra. Olyckligt.

Men å andra sidan kommer vi minnas den dagen vi förlorade oskulden tillsammans.
Lillan avslutade kvällen med att poängtera att det var lite orättvist att M slapp undan...
Jag håller med.

En fågel i örat.

En av alla de saker som jag är rädd för är att få en fågel i örat när jag cyklar. När jag cyklar fort alltså. Det vore inte bara obehagligt och smärtsamt utan även dödligt. Detta tänker jag på när jag är ute och cyklar. Eller, jag påminns om den otäcka tanken varje gång jag cyklar fort och det finns fåglar i närheten. Det händer ganska ofta.
Detta började under min högstadietid. Då cyklade jag över en mindre cykelbro varje dag för att ta mig till och från skolan. De bevingade små djurens motorväg korsade denna bro och otaliga gånger susade de förbi mitt framför näsan på mig och missade mig med en hårsmån. Därav min rädsla för en fågel i örat. En av bilderna som dyker upp i huvudet på mig är från Kalle Ankas jul, då Kalle är ute i djungeln och ska ta kort på de sjungande kolibrifålarna. Knäppjönsen som försöker sabba hans kort åker med näbben före in i en trädstam - så skulle det nog se ut om jag fick en näbb kraftigt fastkilad i hörselgången. Läskigt.