Lördag 5 juni

Idag har vi varit på Fotografiska och sett både vackra och störda fotografier. På första våningen hittade vi Lennart Nilssons foster och jag skulle kunna granska dessa i timmar. Det är så häftigt att jag nästan blir gråtfärdig. Det är bra makalöst att få barn.

Vee Speers The Birthday Party var både vackra och lite obehagliga. Det blir laddat när barn är med och tankarna började krusa sig.

Sen var det Annie Leibovitz. Den kvinnan måste ha besökt varje liten hörna av världen, vilken samling. Jag uppmärksammade att några av hennes privata bilder av några statyer såg ut som de jag själv plåtade i unga dagar (typ mellanstadiet). Jaja, man ska ju inte jämföra men tankarna börjar ju vandra lite. Kanske ska gräva fram dom där... Utställningen var väl värd all väntan, vilken kvinna!

Den sista utställningen vi såg var Joel-Peter Witkin. Den var störd. Hur kan det vara acceptabelt att fota lik?! Att fota människor med utväxter, puckelrygg eller kvinnor med snopp är väl en sak, men en huvudlös människa som är sjukt arrangerade framför ett lakan eller varför inte en massa lik på en gång, det är enbart stört. Jag kan inte se det konstnärliga i det, bara en sjuk man bakom kameran. Jag säger det igen, stört.

Så när vi hade hämtat oss från den makabra avslutningen på museet sa vi hej då till S och hennes P och begav oss mot Långholmen för SkrattStock. Det var en skön promenad med underhållning i form av alla galningar som sprang Stockholm Maraton. Medan jag avundas dem lite för prestationen måste jag tycka att de är från vettet, faktiskt. Men väl framme på Långholmen upptäckte vi att det inte såldes varken kaffe, mjukglass eller någon form av mat, så vi vände och hamnade i Gamla stan inta allt ovanstående. Vi kom tillbaka och fick en timmes dos av humor. Långholmen är fantastiskt vacker och lummig så det står det härliga till, och vi vet nu varför. Var du än tittar så står/sitter nån och kissar. Det är ju inte konstigt att det växer så!

Det har varit en riktigt bra dag:)